Well, it's not the men in your life that counts, it's the life in your men.

Tänkte att det var dags att lägga upp någonting.

Otrohet, o-trohet, otro-het. Het…

Het. Nej, det var hon inte. Det visste hon. Men varför kändes det som att samhället hade fått henne att åldras alldeles för fort under så kort tid. Väldigt länge hade hon levt utan någon som helst uppmärksamhet från sin man. Miserabel och förtryckt var två typer hon bekantat sig med på sista tiden. Och dem två hade hon lessnat på. Hennes man såg på henne som man ser på sur gammal mjölk, med rynkad näsa, ögonbrynen pressades alldra längst ner på pannan och ur munnen en trött och tvär suck.

De hade inte älskat, vare sig varandra eller med varandra, på flera månader. Han, när har var full. Hon, när hon kände sig uttråkad. Ingenting kändes som förut. De pratade inte om någonting. Hon lagade mat, han tog hand om räkningarna. Hon tvättade, han skötte de små renoveringarna i huset. Hans hud var som hård och kall sten. De hade inga barn. Hans simmare var svaga och hennes livmoder var en fientlig miljö för de få som lyckades ta sig in. De hade slutat försöka för ett par år sedan.

Allt han gjorde gick på rutin. Varje dag, varje vecka, i flera år hade det pågått. Väckarklockan ringde halv sju varje vardag, halv nio på helger, varför sova bort helgen? Tyckte han. Snooze- knappen trycktes ner med ett plastigt, pressat ljud. Suckade när han steg upp ur sängen. Han behövde alltid halta till lite en gång på vänster ben, det var en gammal fotbollsskada som aldrig blev bra och som hade blivit värre med åren. Ibland trodde hon att det var en mer utav tvångstanke han utvecklat än att det var en fysisk skada.

Han gick in till den angränsande toaletten. Hon kunde se honom stå framför toalettspegeln med händerna nästan krampaktigt tag om handfatet. Hur han stod och betraktade sig själv. Påsarna under ögonen, rynkorna i pannan, och de gråa hårstråna som hade börjat träda fram. Hoppade in i duschen. Masserade in head & shoulders i håret. In och ut ur duschen på under tio minuter. Sen, in i köket för att starta kaffebryggaren som han alltid förberedde kvällen innan, han tog ingenting mer till frukost, gick ut till sin silverfärgade Volvo V60 som stod parkerad på uppfarten och körde iväg till jobbet.

Hon låg och lyssnade till ljuden utanför fönstret. Skator. Bilar. Hundar. Barn. Hon vände huvudet trött från fönstret och begravde ansiktet i kudden. Hon kände hur frustrationen välde upp inom henne. Som en stor klump i magen och lungorna fyllda med hat. Det fanns inget syre i rummet. Hon sparkade av sig täcket och låg nu alldeles raklång samtidigt som hon stirrade blint upp i taket. Vitt. Strukturlöst. Det hängde ingen lampa i taket heller. Den hade han skruvat ned en gång för att byta glödlampa men när det inte fanns någon i huset så blev det inte en högprioriterad syssla och nu låg den konvexformade glasskärmen i en byrålåda i sovrummet. För en kort stund glömde hon att hon låg och hatade sitt liv som det var nu.

Tillbaka till verkligheten igen, i ett kalt och strukturlöst sovrum. Hon tryckte sin egen kudde mot ansiktet och skrek så högt hon bara orkade. Vad stumt det lät. Hon provade igen för att få mer kraft i det hela men slutade när det var ett faktum att hon inte kunde andas. Hon gav upp, slängde iväg kudden och gick upp från sängen.