Stannar i rött

Dörrarna öppnas.

För tio år sedan vad den där mannen relativt ung. Trettiotre typ.
Tatueringar som pryder hans, numera, omuskulösa armar.
Svarta töjningar i vardera öra. Flera millimeter stora.
Genomskinliga glasögon, sådana med de allra smalaste bågarna,
halkar ner för näsan i var och varannan sväng.
Kort men tjockt skägg i ljusbrunt och grått täcker nästan hela ansiktet.
En ung själ i den äldre mannens kropp.
I dag kör han buss sjuhundrafemton i Tumba.

Så tänkte jag när jag klev på bussen i dag. Jag såg minst lika sliten ut.
Jag undrar vad han tänkte under de två sekunderna.