Ingen har älskat som vi förut. Men vi är bara den nya generationen av en gammal tradition.

Ibland tänker jag att jag har någon. Han kanske spelar gitarr, skriver, fotograferar.

Han kanske är precis som jag eller precis tvärtom.
Han kanske vill att jag ska skriva texter till hans toner, som jag inte kan.
Vår kärlek är äldre än gatan men känns lika ny som en vår. Vi håller varandras kylande händer i senvinternatten, i skenet från staden, vandrar vi längs gator och torg, som så många andra gjort förr.

Kanske kliar han sig i skägget innan han talar och ser på mig så vänligt. Han känner mig bäst. Det finaste är att hans ögon tindrar när han berättar om sina drömmar, om hur han ska rädda världen från sin egen undergång. Att han ler bara vid åtanken på mig.

Sådant är fint att tänka när mörkret tätnar omkring mig.