Klockan är sju den trettioförsta december. Förväntningarna höga och det är dags att föra. Dra upp volymen kära vänner och låt oss skåla! Nytt år, dags för förändring. Vi tänker alla förändras och göra någon skillnad på men förblir alltid den samma. Jag vägrar vill inte vara okysst vid tolvslaget. Stå ensam utan nyårshångel (igen) får mig att känna mig som mest ensam i världen jag lever i, den där stunden mellan 2011 och 12.

(Somegentligenintebetyderettskitochärsjuktlarvigochjagönskarattjagvardensomintebryrsigomsådanttramsmenjagälskartramssådärförbryrjagmigalldelesförmycket. )

Jag tänkte: ”Titta på mig och se mig.”

Jag tänkte: ”Rör vid mig, håll om mig.”

Jag tänkte: ”Låt mig vila min panna mot någons hals ikväll och försvinna för en liten stund. Låt mig drunkna i någons armar och andas för första gången.”

Jag tänkte: ”Kyss mig, kyss mig för i helvete, gör det nu, när tillfälle finns.”

Jag tänkte: ”Dansar jag så gör du allt det där jag önskar.”

Uppmuntrar jag er till att ta min närhet - så visa att ni ser det.

Skrattar jag och pratar på det här sättet - är jag någon man vill kyssa.

Det är nog såhär de andra gör, såhär man ska göra, det funkar ju för dem.

Jag spelar upp scenen om och om igen innanför mitt pannben som en romantisk komedi.

För här inne skrattar alla, jag dansar och jag hånglar - och tänk:

”Hon kunde va’ jag.”