Once barely taking a break, now she sleeps the days away. She helplessly stands by, It's meaningless to try. All she wants to do is cry, no one ever knew she was so sad.

Har precis kommit hem från en dansuppvisning i den gamla huddinge aulan och känner mig känslomässigt instabil. Vill bara gråta. Hela tiden.
Över mig själv. Mitt liv. Mitt dumma jävla skitliv. Går omkring och tycker synd om mig själv och känner mig så hemsk och patetisk över det.
De som känner mig vet att jag gråter mycket. Och jag tycker att jag är en börda för dem. Klart att de är trötta på det. På mig. "Den där Nadja..."
Så tror jag ibland att de tänker om mig. (är jag en dålig människa för det? antagligen.)


jag vill inte träffa min pappa, fast alla säger att jag måste.
jag säger att killar är idioter, fast det bara är så att det är ingen som vill ha mig.
jag säger att jag inte tror på kärlek fast det är min högsta önskan. (det jag trott och känt har ju visat sig att aldrig stämma, så därför vågar jag inte tro på mig själv eller mina egna känslor och försöker bara bedöva allt jag är. Vara passiv, undvika, säga nej. Hata. Förakta.
jag påstår att jag inte vill ha barn - men sanningen är att jag vill men kommer inte få några. Det är lättare att säga att jag inte vill istället för att säga att det är något fel på mig som gör mig icke åtråvärd.
jag tror att jag blir lycklig bara jag är smaaaal. smalsmalsmalmslsmalsmaalsmaslmafslkbd...........
jag jobbar med/på ett ställe jag mer vantrivs på än trivs.
Jag blir gråtfärdig av samtliga punkter och undviker samtalen. för då slutar jag aldrig gråta och blir återigen den jobbiga bruden som bara bölar hela tiden, som ingen orkar med och rullar ögonen för. (precis som du gör nu när du läser det här)

Har inte gråtit ut på nästan tre månader. Droppen som får tillbringaren att rinna över. Hoppas bara att det inte sker in public. patetiskajävlanolla


Jag snackar så mycket skit...........