Drömtydning.

Jag drömmer väldigt sällan. Eller snarare, jag minns sällan vad det är jag drömmer om.
Men dom få gångerna jag minns dom är det 99% obehagliga eller mardrömsliknande drömmar.
Som till exempel de två senaste gångerna.

Jag drömde att jag låg i en sjukhussäng. Uppkopplad till en respirator och sladdar som slingrade sig över hela min kropp. Det är sterilt och väldigt ljust. Vitt, vitt, vitt. Överallt. Jag har svårt att fokusera mina ögon på någonting för lamporna bländar mig. Jag har en sån' där sjukhusklänning och ett platsarmband med mitt ID på runt höger handled. Jag blinkar ett par gånger för att tvinga ögonen att fokusera. Och så ser jag plötsligt mina vänner omkring mig. (Inte någon i min familj konstigt nog) Vänner som jag träffar regelbundet och några som jag aldrig träffar längre men önskar att jag gjorde.
De sitter omkring mig, alldeles bleka i ansiktet med gråa ögon och tom blick. Jag hör mina hjärtslag från maskinen till vänster om mig, jag anstränger mig för att vrida på huvudet för att se den, det är svårt, "Någonting hemskt måste ha hänt mig" minns jag att jag tänker när jag försiktigt vrider tillbaka huvudet och försöker möta mina vänners blickar. En av dom håller mig hårt i handen, smeker min bleka hud på min handrygg med sin tumme. Hen gråtet faktiskt. Någonting jag aldrig sett men försök att föreställa mig.

Plötsligt hör jag på avstånd hur min puls har stigit. Den piper väldigt mycket och högt. Som mammas väckarklocka när hon inte brukade vakna och väckarklockan piper ännu mer hysteriskt och högljutt. Det blir väldigt oroligt omkring mig, folk står nu omkring mig med glasklar blick och av någon anledning ler jag. Jag ler. Men jag vet inte riktigt varför? Jag kanske ler för att det inte gör ont. Det är en befriande känsla. Men lika fort som pulsen steg hör jag som genom ett filter av bomull hur pulsen sjunker igen. Alla omkring mig blir lite mer avslappnade men sen märker dom att någonting är fel innan jag en hinner reagera. Pulsen sjunker. För mycket. Nu piper det långsammare och långsammare.
Jag känner ett hårt slag i bröstet och sen - känner jag - mitt hjärta slå sitt sista slag. Jag känner det. (!) Jag känner hur jag dör.
Paniken sprider sig i hela min kropp, jag försöker skrika men jag kan inte förmå mig till ett enda ljud. Det är som om jag skulle tagit en överdos sömnpiller. Jag märker hur kroppen domnar bort och jag kämpar med att hålla ögonen öppna, försöker fäktas med armarna som bara ligger helt lealösa längs med min kropp. "Hjälp mig. Hjälp mig!!" tänker jag.

När verkligheten sänks långsamt in i ett mörker ser jag hur mina vänner skriker på mig, försöker få mig tillbaka, dom vrider mig i sängen, jag vet inte varför, jag känner ingenting, förstår dom inte att det är lönlöst? Jag dör ju nu. Och i samma stund som jag faller från min vänstra sida tillbaka ner i sängen vaknar jag i min egen säng, kallsvettig och panikslagen.

Och igår drömde jag (en väldigt vanlig och återkommande dröm) att jag tappade alla mina tänder.
Jag stod med kupade händer framför min blodiga mun och håller i alla mina tänder som ser ut som smågrus. Men det är en annan obehaglig dröm som jag inte behöver dela med mig av. Man kan kort och gott säga att 99% av mina drömmar sen ett och ett halvt år tillbaka bara innebär ångest, panik, sorg, ilska och hjälplöshet. När jag väl minns mina drömmar dvs.