Hon sitter i en bil tillsammans med tre vänner på väg någonstans, hon har ingen aning om vart men friheten fyra hjul och en full tank lovar henne är berusande.
Vibrationerna från bilens motor far upp längs ryggraden och solen bländar hennes ögon.
De anländer till en stor och öppen äng. Gräset är nedtrampat av tusentals fötter och en bas slår dova ljud ifrån sig en bit bort. En festival? En marknad? Hon kan fortfarande inte förstå vart hon är eller varför hennes vänner velat åka hit. Och det är då två andra personer dyker upp från ingenstans. Vi känner dom båda två sedan lång tid tillbaka. Och en av dom är han.
Magen knyter sig till små hårda knutar som ingen skulle få ogjorda. Det spänner och gör ont och hon slår snabbt ner blicken i marken. Väntar på att dom ska komma närmre. Hon undviker att se på honom, hälsar vänligt på hans andra vän och när hälsningscermonin de fem emellan säger han vid sidan om:
"Visst, behandla mig som ingen, gör det."
Han är arg. Blodet rusar till hennes kinder av skam. Skammen hon känner över sig själv. Vad hon gjort. Vad hon ställt till mig. Över vad hon har förstört.
"Förlåt" får hon knappt hörbart fram.
"Vafan!" han skriker nu. "Du måste glömma! Gå vidare."
Nu rinner tårarna över. De salta tårarna bränner hennes kinder och frustrationen, ilskan, sorgen kolliderar och skapar en explosion. Vad hon skriker efter det är oklart, hennes hals brinner och gör vad hon kan för att inte kvävas av svart rök.
"Jag vet! Jag.vet.det! Tror du inte att jag försöker! Om jag hade vetat att du skulle vara här hade jag aldrig kommit hit!"
Hon vet inte om hennes kropp kommer orka mer. Hon vill kräkas. Kippar efter andan. Lungorna orkar inte mer.
Han drar in dom båda i baksätet i bilen och hon kurar ihop sig och gömmer ansiktet bakom händerna. Hon vill inte att han ska se henne. Hon försöker göra sig liten till ingen nytta. Basen utifrån ängen är det enda som finns mellan dom en kort stund och för en sekund glömmer hon att han sitter bredvid.
Ett frustrerat men ändå vänligt suckande river upp ur hans hals och han lägger armarna om henne. Han vilar kinden mot hennes axel. Borrar in pannan i hennes hår i nacken, fortfarande arg och frustrerad men biter ihop. Tystnaden lägger sig som ett tjock täcke omkring dem. Hon slutar gråta, men bara hjälpligt. Vet inte vad hon ska säga. Vågar inte tala.
Ett bistert skratt från honom bryter tystnaden: "Men du..det klart jag saknar dig också. Jag vill att vi ska kunna umgås och vara som förut lika mycket som du." Han kramar henne hårt.

Ett ljud fångar hennes uppmärksamhet,
hon vänder ansiktet ifrån honom och
över sin vänstra axel.
Väckarklockan.
Dingdingding.
Verkligheten ringer.
Hon svär tyst och hatar sig själv för att hennes undermedvetna skrapar ihop så mycket bullshit. Lögner, lögner, lögner.
Dingdingding.