I kväll deltog jag i premiärloppet av Sluka röka-loppet som arrangeras till förmån för Cancerfonden.
225kr tror jag anmälningsavgiften gick på då jag anmälde mig via nätet för två månader sedan. Allt överskottet går då som sagt till cancerfonden och idag var vi omkring 200 personer redo att löpa. Valet stod mellan 5km eller 10km. I och med att jag inte är en superlöpare, definitivt inte på asfalt, så vågade jag inte välja milen på så stumt underlag, sjukt onödigt att skada sig på kuppen.
Starten drog igång 18:20 ute på Djurgården. Vid Djurgårdsbrunn för att vara mer exakt.
Första kilometrarna gick förvånansvärt bra kändes det som och plötsligt så var jag inne på sista kilometern! Att springa med så mycket människor gav mig antagligen mer energi än vad jag anade. Här kunde jag utmana mig själv och tänka att: "Den här personen ska jag springa om, den här, den här, nästa, bara en till..."utan att för den delen överanstränga mig.
Jag sprang med två personer jag lärt känna via gymmet och den ena av oss tre låg ca 100m före mig under hela loppet och det var mitt mål: "Håll jämn takt med hen, kom inte ifrån hen." Och med bara ett par hundra meter kvar spurtade jag sista biten och hamnade på en tid på 28 minuter och 8 sekunder! Av alla kvinnor som sprang 5km:s distansen kom jag på 7:e plats. Herregud, det hade jag inte ens tänkt på, att man kunde tävla mot andra på det viset, jag utmanade ju ingen annan förutom mig själv! 5km på mindre än trettio minuter är jag (sjukt/helt ok) nöjd med. Trodde att det skulle gå mycket sämre faktiskt. (Fanns ju dom som sprang 10km på typ 35minuter, FRIKKIN' OMÄNSKLIGT!!)
Det var en filmisk tillvaro under loppets gång, vackra "Hälsans stig" som vi alla sprang på, ett stockholm i solnedgången vid vattnet, det var så vackert. I öronen sjöng Melissa Horn (funkar tokbra för mig med henne) och jag tyckte till och med det var roligt. Roligt.att.springa. Hör ni det eller? Springa är ju för fan det tråkigaste som finns. Kan lugnt säga att jag blev motiverad att ta tag i löpningen nu det sista innan svinkall vinter. F ö r h o p p n i n g s v i s ska jag ha tid/orka/lust att springa lite till under helgen när jag ska ut på landet i Norrtälje med min lilla extra-familj.
Nästa år kanske det blir milen? Den som lever får se. (Hej-kliché-avslut.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar